Sen många år är det tradition i min familj att besöka Grönklitt i Orsa och åka skidor.
Både på längden och utför.
Första dagen hade vi ett underbart väder och jag bara måste visa en bild som jag råkade ta av misstag med min mobil.
Mer om Orsa Grönklitt en annan dag.

Som jag berätta tidigare fick jag diagnosen Mb Crohn  vid ca 12 år ålder.

Jag rasade snabbt i vikt och den redan ganska smala killen på 12 år blev snabbt totalt orkeslös och såg ut som någon som hade anorexia.

Många av mina kompisar började spela ishockey då vi började 7:e klass och visst ville jag det också, men jag insåg rätt snart att det aldrig skulle bli så för mig.

Sjukhusbesöken var många, och undersökningarna smärtsamma, med provtagningar, tarmröntgen och koloskopiundersökningar.

Kortison var det som rekommenderades av alla läkare och höga doser på 60mg/ dag gjorde att sjukdomen höll sig något lugnare. Kroppen fick vila men biverkningarna var många..

En vanlig biverkning vid höga doser av Kortison är att kroppen svullnar upp och framförallt ansiktet. Det hände mig många ggr att folk inte kände igen mig om dom ej sett mig på nån månad.. från ett magert orkeslös ansikte till ett ansikte som mer ser ut som en ballong.. En orsak till att man som tonåring under perioder man åt dessa höga doser helst inte vill vara ute bland folk för man ville ej att folk skulle titta så.

Men Kortisonet var det enda som kunde hålla smärtan borta delvis och man fick hopp att sjukdomen nog ändå snart skulle försvinna.. bort från mig..

Allt eftersom man minskade dosen ju starkare grepp tar sjukdomen om dig igen och perioderna med blödande maginnehåll, ständigt springande på toan, dag som natt, tog allt hårdare på krafterna.

Efter halva årskurs 7 blev jag inlagd på RSÖ i Örebro. Jag hade dom bästa specialistläkarna på mag/tarm sjukdomar och fick eget rum på avdelningen.

Enda sättet att få tarmen, som nu var helt inflammerad, att läka, var att sätta mig på droppbehandlig under lång tid.

8-9 veckor skulle jag få tillbringa 7 mil från mitt hem.

Eftersom blodådrorna i armarna ej klarar att ta detta dropp under så lång tid opereras det in en dropp slang med en anslutningskran på mitt bröst, en slang går under huden och in i huvudpulsådern i min hals. Det som finns kvar är bara ärren på halsen och bröstet.

Vid min sida fick jag en droppmaskin, den kunde ställas in så att jag hela tiden fick rätt mäng näring.

Första tiden på sjukhuset var mamma eller pappa kvar på helgerna men efter en tid blev allt lättare att vara själv.

Veckorna gick och hoppet om ett fullt tillfrisknande väcktes till liv, visst hade man fortfarande väldigt ont men man hade vant sig med smärtan i magen.

Blodprover i armarna blev vardag, tarmröntgen och div andra prover likaså.

Skolarbetet fick skötas från sjuksalen och man försökte få tiden att gå genom att pyssla med modellbyggen och läsa böcker.

Längtan hem, till föräldrar, syster och labradoren Bonzo, var jobbig och tårarna och telefonsamtalen hem blev tidvis många. Även om man utåt ville visa sig stark var man ändå rätt vek som den 13 åring man ändå var.

En dag kom Pappa med en tv som han köpt av en arbetskompis, äntligen kunde man ligga för sig själv och se på tv istället för att behöva rulla ut med "kompisen" droppvagn i dagrummet för att se nått på tv.

Istället kunde man få sällskap på rummet av en eller två sjusköterskor som vill se samma program som jag.

Våren kom och jag minns att jag stundvis fick kopplas loss från min dropppåse och gå ut i solen. Jag minns att det var helt underbart!

Även om jag inte orkade gå långt så var man ändå betydligt friare utan droppet, även om det var för bara några timmar.

Visa nätter vaknade jag av ett väldigt pipande av plåtställningen bredvid mig.. Sjuksystrar rusar in och det visar sig vara stopp i slangen under huden. Koksaltlösning sprutas in för att lösa upp proppen och för att kolla att allt är ok igen sänks droppåsen ner under min nivå för att då se att det kommer blod ut i slangen, ett tecken på att det var som det ska.

Efter 5-6 veckor var man mer eller mindre som hemma på sjukhuset. Dom flesta kände igen mig, OCH min kompis från rummet mitt emot mig i salen.

Vi var mer eller mindre "ökända" på hela RSÖ.

Vissa nätter då jag var bortkopplad smög vi ut och letade på varsin rullstol, som vi sen utforskade RSÖs "undre värld" Ett virrvarr av långa gångar där man kör patienter på bårar mellan avdelningar, truckar som kör pallar med gods mm och alla gångar hade riktiga gatunamn. Det tog inte många nätter innan vi hittade där som i vår egen ficka!

Även nätter då jag var fast vid min dropp kunde vi ta en åktur. Droppställningar finns även för rullstolar ;-)

Längan efter mat blev allt starkare.. längtan att bara få känna smaken på något gjorde mig galen.. Det enda smak jag fick känna var min tandkräm!

En av alla saker jag hade fått då jag låg där av kompisar var en liten anteckningsbok, i denna började jag skriva en lista på ALLT jag kunde känna sug efter.

Men mer om det en annan dag!

allt ont gör dig bara starkare i slutänden

När jag var ca 17-18 köpte jag min första Nikon system kamera.

Jag var väldigt intresserad av fotografering och gick en kortare fotokurs.

På den tiden var det med spänning man väntade på dom framkallade bilderna som ofta beställdes med dubbla kopior..

Lite skillnad mot idag då var och varannan hat minst en digital kamera var.

I mobiltelefoner, handburna GPSer mm allt för att snabbt kunna dokumentera allt i sin närvaro och dela med sig till vänner och bekanta.

På en jobbresa jag gjorde i början av vintern passerade jag ett snöigt Bahehus vid Vättern.

Snabbt som ögat fick jag på mobilkameran och lyckades genom bilfönstret få en hyfsat bra bild av den gamla ruinen.

Jag har länge tänkt på att jag vill börja cykla, men aldrig riktigt tagit tagit tag i det på allvar.

En dag köpte jag ändå en ny cykel av hybrid modell, en sån med rakt styre itället för det bockstyret som sitter på riktiga racers. Denna modell sitter man lite mer upprätt på och är mer en allround cykel även om det påminner om en racer.

Trodde aldrig det kunde vara så stor skillnad att cykla på en cykel med 28" hjul och bra växlar!

Riktigt roligt var det och mil efter mil avverkades.

 Av nån anledning började jag prata om det med en gammal kompis och plötsligt var vi anmälda till Vätternrundan 2012!

Jösses.. nu var det bra att ligga i och träna!

Första riktiga långturen ( 12 mil) planerades med ett gäng andra cyklister och dagen innan monterade jag på pedaler för mina nyinförskaffade cykelskor.

 Kompisarna tyckte självklart att vi skulle testa formen på Hjälmaren runt som går nån vecka innan VR och det var bara att anmäla sig.

Dom 15 milen runt Hjälmaren avklarades i regn blåst och en punktering, men runt kom jag!

klar för start.

Förberedelserna inför VR kunde ändå varit bättre, jag hade allt för få mil i benen då vi ställde upp för start på kvällen i Motala men jag kände att jag ska klara detta!

Målet var att ta sig runt och att stanna i alla depåer för att fylla på energi.

Första 10 milen ner mot Jönköping var en härlig upplevelse, folkfest kan man lugnt säga!

Trevliga människor efter hela vägen hejar mig fram, och det finns inga tankar på att det är jobbigt.

Mil efter mil avverkades i natten runt Vättern och snart kommer dom första regndropparna..

En miss i planeringen var att jag ej hade några regnkläder alls med mig..

Temperaturen sjönk och regnet öste ner!

Depån i Hjo tidig morgon var stället där bussar körde många som bröt.

Skakande av kyla försöker jag få i mig maten på brickan som skakar i kapp med mina darrande händer och det tog ett antal km i sadeln igen innan kroppen fick upp så pass mycket värme att skakningarna slutade men jag vägrade ge upp.

Skyltarna efter vägen visar att snart bara 7 mil kvar och det vore ett stort nederlag att ge upp.

Knäna värkte och jag hade bestämt med Cecilia att meddela då det var dags för henne att bege sig till Motala och målgång för att hämta mig.

  Med gps enhet på cykeln kunde sambon följa mig hela tiden.

När skyltarna visar att det endast är 1 km kvar till mål skiner solen upp och en härlig känsla sprider sig i kroppen!

Ivrigt påhejad närmar jag mig målet, ett mål jag för några år sedan aldrig ens tänkt tanken att jag skulle passera.

Ögonen tåras då man ser målfållan och till slut blir tilldelad sin medalj som bevis på genomförd Vätternrunda.

En stolt och glad sambo väntar på mig och redan i bilen på väg hem beslutar jag mig att så gör vi det igen!

Nya hojen som ska ta mig dom 30 milen i år.

Ofta har man allt för mycket "måsten" i livet.. saker man anser sig inte kunna skjuta på och tiden räcker helt enkelt inte till.

Hela livet känns schemalagt med jobb, skola, träningar, möten mm

Eftersom vi har våra barn hos oss varannan vecka känns det som man vill göra så mycket tillsammans med dom den tiden dom är här och söndagar brukar vara den dagen det ofta finns mest tid över.

Det har blivit lite tradition att jag tar med grabbarna till badhuset på söndagar då jag passar på att träna en timme först och sedan relaxar och badar tillsammans med dom men denna söndag var vädret så skönt att vi istället letade fram vinterfiske utrustningen och begav oss ut på isen.

Sambon och hennes dotter tog en lång promenad på drygt 8 km medan vi grabbar borrade hål i isen så svetten lackade och väntade på ett första napp..

Efter 5 min var grabbarnas tålamod slut och dom roade sig istället med att åka skridskor och passa med en puck tillvarandra.

Själv höll jag ut i MINST 10 min innan jag istället lutade mig tillbaka med en kopp kaffe i handen och njöt av solen..

Lunchen blev grillad korv och bröd när sambon och dottern anslöt sig till oss på isen.

Riktigt mysig!

Nu blir det Bastu för min del. Ett bra avslut på helgen!

En dag  höstas var sambon iväg på en 2 dagars jobbresa.

Redan innan hade vi pratat om att vi gärna ville ha en bastu istälet för det hörnbadkar vi har i badrummet.

Sagt o gjort.. nu ska här överraskas!

Så fort hon åkt mot Arlanda på morgonen hoppade jag ur sängen och började koppla loss badkaret. släpade ut det på altanen innan jag kör barnen till skolan.

Mot bygghandeln och införskaffa reglar, bastupanel, glasdörr samt bastuaggregat!

Nu ska här jobbas!

Halva dagen gick åt att regla upp stommen efter eget tycke.. ( svårt att hålla och skruva själv )

När Cecilias dotter kommer hem tillsammans med svärmor utbrister dom båda: -Vad gör du?!?

Leende och entusiastiskt förklarar jag mina planer och med viss tvekan kan dom se min skapelse framför sig..

Timmarna går och med div läxläsning, matlagning mm så står bygget still tills resten av familjen sover.

Cecilia, som alltid ringer hem innan hon ska sova då hon är på resor, anar inget då vi säger godnatt i telefonen i tron om att jag lagt mig till ro..

El-dragning och panelspikande fram till 03:30 innan sängen fick njuta av mitt sällskap.

Morgonen kom snabbt och så fort alla var i skolan fortsatte bygget, nu med lite mer stress eftersom vi väntade hem Cecilia till kvällen!

Tack var hjälp av alla barnen kom vi i hyfsad ordning och viss blev hon överraskad.. eller .. chockad! :-)

När chocken till slut lagt sig var det ändå en väldigt nöjd sambo som numera älskar våran bastu.. <3

Reglar och dörr på plats

Lite mer färdigt.. Obs, toastolen speglar sig i glaset och står INTE inne i bastun.. :-)

Invigning med älsklingen <3

Träning är ett intresse jag delar med min härliga sambo!

Vi båda älskar verkligen att träna, och att sen kunna göra det tillsammans ibland är ännu roligare!

Eftersom jag under hela min tonårsperiod upp till 20 års åldern var så pass sjuk i min Mb Crohn har jag aldrig kunnat ägna mig åt nån sport, hur gärna jag än ville.

Men med åren har jag mått allt bättre och att jag började med styrketräning var nog ett sätt att försöka bevisa för mig själv att jag skulle kunna vara lika bra som alla andra.

Många turer har gått där min vikt rasat och muskler man slitit för att försöka bygga upp ätits upp av sjukdomen.

Hoppet och gnistan slocknar och man tänker att varför ska jag försöka igen..

Men envis som man är fortsätter man och jag är glad för det för jag mår ju sååå mycket bättre då jag tränar!

Just nu är det mest styrka på programmet och gymmet heter actic..

Skulle behöva cykla mer eftersom Vätternrundan nr 2 för min del redan är inbokad ! :-))

  @actic

Bara att "kötta på" !

Mb Crohn är en sjukdom som "äter" upp dig från insidan..

Detta är nånting jag kommer berätta bitvis om här på bloggen.

Det är inte för att få medlidande för det är det värsta jag vet, utan för att berätta om hur JAG lärde mig leva med det och inte gav upp.. förhoppningsvis kan jag ge stöd och råd till nån drabbad där ute.

Detta är en stor del av mitt liv och jag lever med det..den som ej vill läsa denna del av bloggen, där jag säkert kommer gå in i detalj på saker kan hoppa över det.

  När jag var ca 12 år började jag allt oftare få svåra magsmärtor.. blodig avföring och jag tappade aptit och vikt..

Jag var inte den kraftigaste killen vid den åldern heller men sjukdomen jag hade drabbats av skulle tära hårt på min kropp..

Jag har lärt mig leva med Mb Crohn under mina år.. kastats mellan hopp och förtvivlan och utan stöd från mamma, pappa och syster hade jag nog ej skrivit detta idag.

Jag hade många helt underbara läkare på RSÖ ( USÖ ) som jag säkert kommer nämna längre fram här på min blogg.

Idag är jag glad att jag kämpade, för jag har en helt underbar familj som är mitt allt <3

Mer om detta en annan dag.