Hej

Åkte på en rejäl feber och halsont i Söndags..

Fast man känner sig stark och odödlig oftast, så tänk vad halsont och feber snabbt kan få den känslan att försvinna!

Hoppas på snar bättring och tätare inlägg här.

Jag har en hel del att berätta om! :-)

Nu ska jag lägga mig i bastun och se om det kan skynda på tillfrisknandet?

Snoriga hälsningar

Magnus

Alla känner vi nog ibland att tiden inte räcker till för allt som vi vill och "måste" göra.

Under många år, detta kommer kanske slå ner som en "bomb" bland er nu, ;-) men under ett antal år har jag levt med en ständig stress och jag vet inte om man vänjer sig vid det eller om man själv inte vill inse.

För man "måste" faktisk hinna med allt som krävs av dig! eller?

Lånad bild från nätet- blogg.improveme.se

Jag är själv delägare i två bolag, och anställd platschef i ett tredje, och viss dagar då man är som mest stressad funderar jag faktiskt på vad man sysslar med.. Under uppbyggnadsfasen av det första bolaget Teknikservice AB var mina barn små, och själv kan jag känna så här i efterhand att man jobbade lite för mycket åren 2001-2006. Ofta med ca 12-14 timmars dagar och sen ändå gav sig på att starta ännu ett Bolag..Jakto AB, även om jag idag ändå inte vill vara utan den erfarenheten.

Ansvar läggs på dig på jobbet, oavsett vilket yrke eller roll du har så har man alltid ett ansvar. Detta kan variera stort naturligtvis, men till slut så slits man mellan vilka saker man ska prioritera för alla känns ju lika viktiga.

Själv är jag sån att jag försöker hinna allt samtidigt och det resulterar till slut i att man missar viktiga saker, man blir så stressad att man börjar glömma och bli okoncentrerad..

Lånad bild från nätet -http://library.thinkquest.org

Att höra från omgivningen att man ska stressa av, påverkade inte mig direkt, då jag själv ansåg att jag nog aldrig skulle kunna bli sönderstressad.. Försvarar mig ofta med att jag är van att ha många bollar i luften samtidigt..Jag själv ansåg att jag nog aldrig skulle kunna bli sönderstressad..

I höstas nådde jag peaken av stress och jag fick till slut ta sömntabletter för att försöka få nån sömn alls, men knappt det hjälpte.

Lånad bild från nätet- www.bullyonline.org

Det som hjälpte MIG, och det tror jag är nånting alla ska tänka på är att faktiskt våga säga nej till saker, att verkligen lyssna på kropens signaler innan det är försent.

Man kan inte vara med på allt, och hjäpa alla med saker hur gärna man än vill. Att säga nej betyder inte att vara självisk.. Men det kan oftare var svårare än att säga ja och göra nånting man egentligen inte orkar med eller ens vill.

Att jobbet tar mycket tid, och när man har en tjänst som "kräver" att du tar med jobbet hem, är inte alla gånger så bra men jag jobbar på att kunna släppa det mer o mer. Svårt när man har så lätt att "bara" kolla jobbmailen innan man ska sova.

Nått som hjälper min då jag är stressad är att gå till gymmet, koppla musik i lurarna och bara "kötta" på!

Helst en rejäl match med en CrossTrainer eller cykel först innan man ger sig på vikterna. Jag känner mig helt "rensad" då jag tränat och mår så mycket bättre och känner även att dom gånger jag vart på gymmet på morgonen går allt på jobbet så mycket lättare sen, precis som jag kan tänka mer klart.

Jag tror att stress var en av orsakerna till att jag ville börja cykla.

En cykeltur på 4-5 mil en sommarkväll är väldigt rogivande!

Take care..

Det viktigaste är ändå din hälsa och din familj!

/M

2008 fick jag möjlighet att följa med min sambo på en av hennes jobbresor.

Denna gång var det en konferens i Miami som gällde.

Det var första gången för mig att besöka USA, och att det blev Florida och Miami gjorde mig inget :-)

Dom dagarna sambon jobbade tillbringade jag tiden på gymmet och vid poolen.

På kvällarna såg vi oss omkring i staden som aldrig sover, Miami.

Bank of America, en byggnad jag gillade att fotografera, låg precis bredvid vårt hotell  Foto: Magnus M

Redan första dagen hyrde vi en bil så vi kunde utforska och upptäcka dom delar runt Miami som vi ville se

En av platsern var Everglades!

En härlig upplevelse med ett djurliv man aldrig kunde ana.

Aligatorer, ormar spindlar och ett oändligt antal färggranna fåglar.

Tog massor av bilder och några ser ni här nedan:

Spindel  Foto: Magnus M

Fågel på biltak  Foto: Magnus M

Kärlek..   Foto: Magnus M

Naturligtvis ville vi besöka Miami Beach, där skyskraporna låg längst stranden.

Ett besök på Miami Ink hann vi också med :-)

En dag tog vi bilen för att besöka Key West, en fantastisk resa, där man på slutet åker med havet på båda sidor om vägen innan kommer fram till denna fantastiska stad!

En rundvandrig där vi fick se allt från enorma lyxbåtar, till små butiker och en underbar blandning människor

Vi såg också en båttävling där motorerna hördes över hela staden!

Vi hade planer att förlova oss då vi var i Florida, och passade på att smita iväg straxt innan solnedgången..

Solnedgången på Key West måste vara den mest underbara solnedgången du nånsin kan tänka dig.. att se solen sakta "gå ner i havet" är en upplevelse!

Till denna härliga syn förlovade vi oss  Foto: Magnus M

Hemma igen efter 4 dygn på turné med ett gäng andra distributörer inom min bransch.

Hotellfrukostar, möten och "grabbsnack" i bastun över en.. eller två öl är väl aldrig fel, men åhh så skönt det är att komma hem.

Jag och min sambo har vart tillsammans i ca 6 år men jag är fortfarande lika nykär och just den där längtan efter henne då jag är borta är både "jobbig" och samtidigt ett väldigt bra tecken på att man har det bra tillsammans.

I Torsdags var det som alla vet alla hjärtans dag, ett "jippo" som egentligen kanske bara blomsterhandlare mm tjänar pengar på men även en dag då man kan mysa lite extra med sina kära <3

Själv var jag på resa och hade inga möjligheter att fira med Cecilia men jag fick fixa rosor med stadens blomsterbud.

Jag har alltid gillat att köpa blommor till C och jag tror hon uppskattar det.

Resan hem gick i dimma, regn/snö och slask, trött var man efter långa och intensiva dagar men jag visste att det väntade en mysig kväll, med sushi från East West, vitt vin och en underbar desserten då jag kom hem, och framför allt lockade det att få komma hem till sambon igen!

Då jag kom hem var hon på ett träningspass och på bordet väntade ett underbart blomsterarrangemang och en skål med tre härliga jordgubbar! I love it!

Bästa sättet att säga välkommen hem älskling!

Ett härligt avkopplande bastubad tillsammans till avkopplande musik unnade vi oss innan vi avnjöt en härlig måltid med sushi, vitt vin och dessert.

"bild från Cecilia blogg"

Fattar ni att man måste ligga i och träna när man blir serverad sånt här.. ;-)

Att jag sen somnade bredvid min kramgoa sambo i soffan framför TV:n är bara mitt sätt att visa att jag njuter av livet.. <3

Skämtsamt brukar man säga att god mat är vägen till mannens hjärta. En kvinna som kan laga god mat DET har jag!

Även om hon utan problem skulle äga mitt hjärta ändå, så lagar hon den mest fantastika mat man kan tänka sig, samtidigt som hon tycker det är roligt och spännande. Efter en del "tjat" från vänner och familj tog hon som sagt steget och startade denna matblogg och jag är väldigt stolt över henne!

Många nya saker har jag fått lärt mig av min sambo, som jag jag träffade för ca 6 år sedan.

Hon är den kvinna jag älskar av hela mitt hjärta och även den som är min bästa vän i alla lägen.

Vi är verkligen ETT tillsamans och jag njuter av varje sekund tillsammans med henne.

Vi har båda barn sen tidigare förhållanden och vi är som en stor härlig familj tillsammans!

I början av vårt förhållande var det mycket så att vi lagade den maten som vi var vana vid sen tidigare, och jag tror att hon bjöd mig på en maträtt med kycklingfilé bitar i ugn med blandade grönsaker som jag bara ÄLSKADE!

Nu efteråt har hon erkänt att hon aldrig sett nån äta så mycket.. :)

Vi älskar båda Italiens mat och vin.. och redan tidigt i vårt förhållande bestämde vi oss att åka till Rom tillsammans för att se kulturen och äta / dricka gott vilket vi gjorde ( mer om det en annan dag)

Kvinnan i mitt liv <3

Jag har jobbat inom samma bransch i många år, och med många olika roller, startat två företag, och därmed fått uppleva den delen av arbetslivet.

Just nu jobbar jag som Platschef/kontorschef och affärsområdes ansvarig för företages Outdoor produkter.

Aerbetet innebär många timmar och mycket ansvar, vissa stunder mer stressigt än vand man kan önska..

Kunderna finns framförallt i sverige men även i flera länder i Europa.

Just nu är jag på en säljtour med 7 andra företag och vi reser runt i Sverige och träffar gemensamma kunder.

Morgondagens "hållplats" är Tällberg i Dalarna och vi har precis checkat in på Dalecarlia SPA/ hotell där vi förbereder morgondagens möten.

Visst kan man tycka det är ett jobb med guldkant att få resa runt och bo på hotell ibland, och även få besöka andra länder i jobbet, men efter några dagar så känns det ALLTID lika skönt att få komma hem till kära familjen.

Sen många år är det tradition i min familj att besöka Grönklitt i Orsa och åka skidor.
Både på längden och utför.
Första dagen hade vi ett underbart väder och jag bara måste visa en bild som jag råkade ta av misstag med min mobil.
Mer om Orsa Grönklitt en annan dag.

Som jag berätta tidigare fick jag diagnosen Mb Crohn  vid ca 12 år ålder.

Jag rasade snabbt i vikt och den redan ganska smala killen på 12 år blev snabbt totalt orkeslös och såg ut som någon som hade anorexia.

Många av mina kompisar började spela ishockey då vi började 7:e klass och visst ville jag det också, men jag insåg rätt snart att det aldrig skulle bli så för mig.

Sjukhusbesöken var många, och undersökningarna smärtsamma, med provtagningar, tarmröntgen och koloskopiundersökningar.

Kortison var det som rekommenderades av alla läkare och höga doser på 60mg/ dag gjorde att sjukdomen höll sig något lugnare. Kroppen fick vila men biverkningarna var många..

En vanlig biverkning vid höga doser av Kortison är att kroppen svullnar upp och framförallt ansiktet. Det hände mig många ggr att folk inte kände igen mig om dom ej sett mig på nån månad.. från ett magert orkeslös ansikte till ett ansikte som mer ser ut som en ballong.. En orsak till att man som tonåring under perioder man åt dessa höga doser helst inte vill vara ute bland folk för man ville ej att folk skulle titta så.

Men Kortisonet var det enda som kunde hålla smärtan borta delvis och man fick hopp att sjukdomen nog ändå snart skulle försvinna.. bort från mig..

Allt eftersom man minskade dosen ju starkare grepp tar sjukdomen om dig igen och perioderna med blödande maginnehåll, ständigt springande på toan, dag som natt, tog allt hårdare på krafterna.

Efter halva årskurs 7 blev jag inlagd på RSÖ i Örebro. Jag hade dom bästa specialistläkarna på mag/tarm sjukdomar och fick eget rum på avdelningen.

Enda sättet att få tarmen, som nu var helt inflammerad, att läka, var att sätta mig på droppbehandlig under lång tid.

8-9 veckor skulle jag få tillbringa 7 mil från mitt hem.

Eftersom blodådrorna i armarna ej klarar att ta detta dropp under så lång tid opereras det in en dropp slang med en anslutningskran på mitt bröst, en slang går under huden och in i huvudpulsådern i min hals. Det som finns kvar är bara ärren på halsen och bröstet.

Vid min sida fick jag en droppmaskin, den kunde ställas in så att jag hela tiden fick rätt mäng näring.

Första tiden på sjukhuset var mamma eller pappa kvar på helgerna men efter en tid blev allt lättare att vara själv.

Veckorna gick och hoppet om ett fullt tillfrisknande väcktes till liv, visst hade man fortfarande väldigt ont men man hade vant sig med smärtan i magen.

Blodprover i armarna blev vardag, tarmröntgen och div andra prover likaså.

Skolarbetet fick skötas från sjuksalen och man försökte få tiden att gå genom att pyssla med modellbyggen och läsa böcker.

Längtan hem, till föräldrar, syster och labradoren Bonzo, var jobbig och tårarna och telefonsamtalen hem blev tidvis många. Även om man utåt ville visa sig stark var man ändå rätt vek som den 13 åring man ändå var.

En dag kom Pappa med en tv som han köpt av en arbetskompis, äntligen kunde man ligga för sig själv och se på tv istället för att behöva rulla ut med "kompisen" droppvagn i dagrummet för att se nått på tv.

Istället kunde man få sällskap på rummet av en eller två sjusköterskor som vill se samma program som jag.

Våren kom och jag minns att jag stundvis fick kopplas loss från min dropppåse och gå ut i solen. Jag minns att det var helt underbart!

Även om jag inte orkade gå långt så var man ändå betydligt friare utan droppet, även om det var för bara några timmar.

Visa nätter vaknade jag av ett väldigt pipande av plåtställningen bredvid mig.. Sjuksystrar rusar in och det visar sig vara stopp i slangen under huden. Koksaltlösning sprutas in för att lösa upp proppen och för att kolla att allt är ok igen sänks droppåsen ner under min nivå för att då se att det kommer blod ut i slangen, ett tecken på att det var som det ska.

Efter 5-6 veckor var man mer eller mindre som hemma på sjukhuset. Dom flesta kände igen mig, OCH min kompis från rummet mitt emot mig i salen.

Vi var mer eller mindre "ökända" på hela RSÖ.

Vissa nätter då jag var bortkopplad smög vi ut och letade på varsin rullstol, som vi sen utforskade RSÖs "undre värld" Ett virrvarr av långa gångar där man kör patienter på bårar mellan avdelningar, truckar som kör pallar med gods mm och alla gångar hade riktiga gatunamn. Det tog inte många nätter innan vi hittade där som i vår egen ficka!

Även nätter då jag var fast vid min dropp kunde vi ta en åktur. Droppställningar finns även för rullstolar ;-)

Längan efter mat blev allt starkare.. längtan att bara få känna smaken på något gjorde mig galen.. Det enda smak jag fick känna var min tandkräm!

En av alla saker jag hade fått då jag låg där av kompisar var en liten anteckningsbok, i denna började jag skriva en lista på ALLT jag kunde känna sug efter.

Men mer om det en annan dag!

allt ont gör dig bara starkare i slutänden